Sex fritt svävande i rymden, ungefär som Lennart Nilssons fosterbilder

Vår tids starkaste norm kring sex heter “du skall ha ett aktivt sexliv”. Om någon dristar sig att ifrågasätta detta trillar diskussionen raskt ner i diket, utifrån en både tröttsam och felaktig dikotomi.

Nyligen snavade jag över reklam för en bok om sex, som till skillnad från de flesta sådana utgick från sex som en del av relationen. Bra relation bygger bra sexliv bygger bra relation, var temat. Annars tenderar vår tid att vilja isolera och klippa ut. Sexexperter behöver inte vara särskilt bra på att förstå sig på resten av människorna. Jag köpte inte boken men jag reflekterade över att det var ganska länge sen jag hört såna tongångar. Författarna menade att de fyllde en lucka, eftersom den infallsvinkeln i vår tid lätt utelämnas. Jag håller med.

Att det så sällan sägs, beror på att den som säger det så lätt blir stämplad som moralist. Sex försiggår förvisso inte alltid i relationer, men gör så ändå för relativt många människor. Den grupp som för evigt håller “lösnumret” för överlägset är en minoritet. Ändå skulle den som publicerar en bok om sex för unga med primärt perspektiv att sexet sker inom en relation, bums anses förskräckligt moralisk och dömande. Skälet är bara att denna tänkta bok bryter mot det påbjudna perspektivet: att sex är något som kan och bör stå på egna ben, lika fritt svävande som Lennart Nilssons foster.

Jag kan inte anse att de framställningar av sex, som görs i käcka radioprogram med pigga titlar som Ligga med P3 eller av RFSU och andra “progressiva” organisationer är direkt klockrena. Något saknas.

I Lennart Nilssons berömda foton av foster svävar de som fria i rymden, till synes utan band till den moderskropp vi alla en gång vistats i. På bilderna är det som vore vi självständiga individer redan i moderlivet. Dessa foton skapades i anti-abort-nit, och har även nyttjats för det syftet. Framställningen är inte opolitisk. Vad säger det, om valet att framställa sexpraktiker såsom frikopplade från resten av människan och hennes relationer?

För ett par årtionden sedan hörde jag författaren Torbjörn Säfve i ett föredrag i förbigående nämna nödvändigheten av uppror mot unkna sexualtabun. Det är omkring 30 år sen. Författaren, då ca 50, pratade om sin samtid men egentligen gällde hans yttrande givetvis de fördomar och regler som gällt i hans ungdom, och som exv. jag egentligen aldrig upplevt. I den värld där jag blev ung vuxen hette normen snarare du skall ha ett sexliv. “Gubben sitter kvar i sin ungdom” tänkte jag. “Han har inte fattat att det ser annorlunda ut nu.”

Frågan är hur många som i grunden faktiskt förstått, att det ser annorlunda ut nu. På nåt konstigt sätt verkar vi fortsätta förknippa sex med att bryta normer, fast vi snarare spelar med i en genomkommersialiserad dans där vi alla är varor som bjuder ut oss själva på en marknad. Som en konsekvens betraktas alla invändningar mot denna marknad som bakåtsträvande sexualkonservativism. Vi skulle ner i diket, var det. Är du inte med, är du mot! och om du inte har en massa sex är du förmodligen sipp moralist. Enda sättet att klara sig undan den etiketten, är att förklara sig vara nåt i stil med asexuell.

Enda undantaget jag sett är Lyra Koli. Hon kommenterar sexualitetens kommersialisering och dess sammanblandning med nåt slags upproriskhet, från en position som inte går att avfärda som antingen sexnegativ feminism eller allmän femtiotalsdoftande unkenhet. Det krävs att man yttrar sig från rätt position, numera, och dessutom att man gör denna oantastbara position tydlig i sin text. Annars blir man avfärdad på nolltid, och nedpuffad i någon av de två positioner som verkar vara de enda vi klarar att föreställa oss.

Tänk om vi ett litet ögonblick kunde försöka låta bli att stoppa in allt som relaterar till ämnet i något av två läger, där det ena är att bejaka allas fria runtknullande utan att någonsin andas om att något annat kanhända kan vara bättre och aldrig ens någonsin tro, att människor kanske jagar efter något annat än de faktiskt helst vill ha … eftersom det andra lägret heter sipp dömande moralism, i grunden djupt fördomsfull mot och rädd antingen för allt vad sex heter, eller för kvinnors sexualitet och kroppar.

Verkligheten har fler nyanser än så. Nyanser verkar vi människor inte ha särskilt lätt att förhålla oss till. Både gråskala och färgpalett – är det för mycket begärt? Det verkar så.

—-

Lyra Koli, 19 okt 2019. OBS i P1: Marknaden tänder på sexpositivismen

Tysklands motsvarighet till de 22 forskarna, fast tvärtom

Covid-19 borde aldrig ha förklarats för en pandemi. Det rör sig bara om ett nytt förkylningsvirus. Världen är drabbad av en infodemi, där man, unikt bland infektionssjukdomar, letar infektioner istället för sjukdom. Därför uppnår höga siffror utan att samhället egentligen har mycket problem av sjukdomen. Epidemin skulle öht inte ha märkts, om man inte aktivt letat efter den! Det stora problemet med covid-19 är de problem som människan själv skapar genom att stänga ner sina samhällen i skräck för ett virus, som inte dödar fler eller andra personer än vad våra vanliga förkylningsvirus och influensor gör.

Denna pappersbok har en lista med källnoter, som inte nämner författarnamn eller titel, utan bara URL. Alltså länkar. Tryckta länkar. Fantastiskt opraktiskt. Mejlar man förlaget kan man dock få en klickbar lista.

Så står det i Falsklarm om corona? av Sucharit Bhakdi och Karina Reiss. Personligen tror jag det ligger ganska mycket i det där med förkylningsvirus, fast det kommer isåf ta ett antal år innan vi är så vana vid vårt nya favoritvirus att det inte slår hårdare mot oss än vad de andra corona-förkylningsvirusen gör. Den lilla detaljen hoppar författarna till denna bok över. Och inte lär personalen på Stockholms sjukhus känna igen beskrivningen att mängden luftvägsinfektioner i våras inte var värre än en tuff influensasäsong. Boken är överdriven – men kanske inte mer, än mycket av det man hör från andra hållet.

“Falsklarm” ger en nyttig motbild mot den skräckpropaganda som verkar vara legio på många håll i Europa, men den är slarvigt skriven. Jag kollade bara ett fåtal av referenserna, och hittade då två påståenden som hårdragits iväg från vad som faktiskt stod i den åberopade källan. Lita inte på detaljer i denna bok! Två professorer borde verkligen kunna bättre. Det handlar om en illa skriven och ännu sämre översatt pamflett, som dock sammanställer de röster som tidigare än andra sagt att detta virus inte är så dödligt som alla i början antog. Det är värdefullt. För mig personligen har den även ökat min förståelse för de s.k. 22 forskarna.

Boken har udden riktad mot RKI (ungefär Tysklands motsvarighet till Folkhälsomyndigheten). När författarna skriver att Christian Drosten, den person som mest aktivt informaterat om coronan i Tyskland, verkar tycka det är ”roligt att varna”, och att ”tyvärr tycks transparens inte stå på RKI:s dagordning” ligger tonen ganska nära de 22:s ”tjänstemän utan talang att förutspå eller begränsa epidemin”. Skriver man så, kommer ingen som inte redan är intresserad av vad man har att säga vilja lyssna.

Boken är skriven under lockdown, som ett argument för att bli utsläppt från den. Författarna skriver att epidemin var över redan i april-maj. Nedstängningen hade därför ingen nytta utan gjorde enbart skada. Man pekar på virusets likheter med andra corona-förkylningsvirus exv vad gäller hur hårt de drabbar gamla och sköra, men också hur smittan fördelar sig över året. (Oops, tänker jag. Om de har rätt, lär det komma tillbaka en våg i vinter – nog inte lika kraftig som den första, men hur kraftig är väl bäst att inte sia om.)

Man bör som sagt inte rakt av lita på data i denna bok. Detta, om hur de vanliga förkylnings-coronavirusen orsakar sjukhusinläggningar och dödar gamla, har jag dock hört från såpass många håll att den bild som tecknas torde stämma.

Författarna beskriver hur målstolparna steg för steg förflyttats. Från början handlade det om att pressa ner kurvan så sjukvården skulle klara sig. Tyskland hade och har en fantastisk IVA-kapacitet, jämfört med Sverige, och var aldrig i närheten av problem med detta – det var å andra sidan svårt att veta i förväg. Sen har det steg för steg förflyttats tills folk talar om att trycka ner smitta för att rädda liv … som om coronan var den största dödsfara som någon i vårt samhälle är utsatt för! Det är faktiskt helt orimligt. Förmodligen är en rätt stor andel av Sveriges befolkning inte medveten om, att det under hela våren 2020 dog fler svenskar av annat än av covid-19. I normalfallet dör ca 1700 personer i veckan, varav ca 550 av hjärtinfarkter och annat hjärt-relaterat, och 450 i cancer. Den vecka som coronan var som värst dog ca 700 i (eller med) covid. Risken att avlida av covid-19 är och förblir mindre än risken att dö av något annat. Nej, vi ska inte flytta några målstolpar. Målet är och förblir att sjukvården ska stå pall. Inget annat.

Det äkta paret Bhakdi & Reiss drivs uppenbarligen av från början goda motiv – plus kanske lite känsla av att vara förbigångna och ignorerade. Det är väldigt synd att de skriver så konfrontativt, och slarvar med fakta. Åsikten att man inte fått höras känns igen från ”de 22 forskarna” som är lika upprörda, fast i själva sakfrågan av motsatta skäl. Nu tycker jag ju att ”de 22” fått höras rätt mycket. Tidningarna har tagit in deras debattartiklar och märkligt många tidningar ber dem kommentera nyheter, även de av ”de 22” som i januari inget kunde om infektionsepidemiologi. Hur mycket mediatid fick makarna Bhakdi & Reiss, innan de gick över till sociala medier som plattform? Jag har ingen aning.

Förmodligen är båda initiativen från början sprungna ur ungefär samma typ av vanmakt. Numera låter de 22 som värsta rättshaveristerna, ibland med klockren foliehatt på. Riktigt så illa är det inte med det professorspar som skrivit den här boken, även om man ibland kan tro det av deras argumentation … bedömer jag de 22 svenskarna och de 2 tyskarna med samma måttstock? Kanske inte.

På Twitter skrev jag några spridda kommentarer om boken, och lade upp ett par plåtade boksidor.

Jag vill vara vindkanin

Neil Ferguson får frågan hur det ska fungera att leva under diverse restriktioner och åtgärder ända tills det finns vaccin. Han tar lätt på det. “People are adaptable.” Giesecke, å sin sida, lyfter fram rädslan för hur diktatoriska tendenser på olika håll i världen vuxit sig starka under pandemin.

När Freddie Sayers reflekterar över sina intervjuer med Johan Giesecke, som representerar “den svenska modellen”, och Neil Ferguson som förmådde Storbritannien till lockdown tar han fasta på vad som förmår olika personer att bli anhängare till den ene eller den andre epidemiologen. Storbritannien funderar nu på i vilken takt de ska öppna upp samhället igen, och på vilket sätt. Vad man väljer, slår Sayers fast, handlar inte bara om vetenskap eller moraliskt rätt och fel. Det handlar också om vilken slags samhälle vi vill leva i, samt vad det kan få kosta.

https://unherd.com/2020/04/which-epidemiologist-do-you-believe/

Båda herrarna har fel i somliga detaljer. Gieseckes uppfattning om hur få som kommer dö är vid det här laget visat underdriven. Ferguson påstår å andra sidan att Stockholms dödstal per capita “närmar sig New Yorks” – eh? De gick ju förbi för länge sen, och har sen fortsatt öka? Om vi lämnar dessa detaljer har dock båda, som Sayers påpekar, ett slags vision. Kina visade vägen, tycker Ferguson. Frågan är bara till vad.

Min association går till Richard Adams kanin-roman Den långa flykten. Mitt idealsamhälle är inte Efrafa.

Den kloka vägen är nåt mittemellan, tycker Sayers som sitter i ett nedlåst samhälle och vill komma därifrån. Här i Sverige får vi hålla tummarna för att sjukvården ska klara sitt uppdrag, och att de människor som utgör den inte ska gå sönder … och hålla huvet nere tills det blåst över. Intressant att just vi valde att göra så här. Oavsett förtroende till myndigheter etc. kanske den största skillnaden mellan oss och andra länder är att vi i fredstid har svårt, rent juridiskt, att införa stora ingrepp i människors frihet.

Världen är farlig. Livet är farligt.

Kyrie eleison.

Kvantfysiken och positivismen

Christer Sturmark behöver 10 minuter för att få den österrikiske kvantfysikern Anton Zeilinger att säga det han vill: att kvantfysiken inte blir lättare att förstå utifrån en teistisk världsbild. En materialistisk världsbild är dock inte heller till någon hjälp. Det spelar ingen roll.

Här blir Sturmark mycket nöjd. I populärkulturen, säger han, missbrukar kvantfysiken så mycket. Zeilinger håller med. Här håller Sturmark på att spricka av glädje.

Vad han missar, intervjun igenom, är att Zeilinger inte har samma gudsbild som han själv. Sturmark vill definiera Gud som en ”intelligens”. Zeilinger förstår inte varför människor alltid vill definiera Gud så. Om det finns en Gud är han bortom sådana kriterier. ”Han kan till exempel vara dum” svarar Sturmark.

Ridå.

Den väldigt enkla teistiska världsbilden som inte håller är den enda som Sturmark någonsin resonerar utifrån.

Avsnittet om kvantfysikens relation till Gud och religion sträcker sig från 15 min till 25 i den här podden.

–

I idéhistorian försöker jag lära mig om logisk positivism. Åskådningen verkar höra ihop med materialistisk världsbild, samtidigt som positivisterna utvecklade en idealistisk språkfilosofi? Komplicerat värre. En sak är i alla fall säker: materialismen är inte den självklara grundval för allt vetande som jag trodde fram till för några år sedan, och materialismen och den nya fysiken – alltså i princip den post-newtonska – verkar inte gifta ihop sig helt smärtfritt.

Jag kan aldrig gå tillbaka till den okomplicerade materialistiska världsbild som jag en gång hade.

Sjukvårdaren som stoppade festandet

Där broder Andrea jobbade och slet i sjukstugan kunde han höra musik. Rika unga människor som flytt stadens pesthärdar ut till den tryggare landsbygden tillbringade inte sin karantän i bön och bot, som de borde, utan festade järnet. Ikväll dyrbara kläder spelade och dansade de till tonsatt hövisk kärlekslyrik. De vill fly från verkligheten. Kanske de även försökte förtränga grymma syner som plågade minnet.

Illustration till Decamerone. En modern bild, fast den leker med äldre bildspråk … men fy så tätt de står! Och glada verkar de vara. Kan man verkligen vara lämpligt att roa sig så här under brinnande epidemi? utan en tanke på situationens allvar?

Broder Andrea tog upp ett av pestliken, bar det in bland de dansade och kastade det mitt in i rummet med några skarpa ord. Musiken och dansen upphörde.

Jag har denna berättelse från Mattias Lundbergs Pestens musik, inläst av Magdalena In de Betou. Förmodligen har alla ni andra redan hört den, och jag är sist på bollen. När poddavsnittet kom ut 2 april var kopplingar mellan medeltida pest och corona ungefär det sista jag ville fördjupaa mig i. Andra läste dystopier och såg filmer om epidemier av olika slag. Jag förstod inte varför. Jag pallade inte.

När jag väl tordes lyssna på podden blev jag berörd och hänförd av en bred berättelse om pestens Europa. Berättelse om broder Andreas lazzaretto utspelar sig inte under det 1300-tal som vi förknippar med digerdöden utan på 1500-talet, under ett av alla de mer lokala pestutbrott som då och då hoppade upp sedan den stora, kontinentvida pesten givit med sig.

Kanske de dansanta människor som plågade broder Andreas sinne för vad som är lämpligt uppförande inför pesten, eller snarare inför Gud i pestens närvaro, inte var några rika stadsbor i lantlig karantän. Kanske de, som här påstås, till och med vistades på hans lazzaretto. Kanske hela historien är uppdiktad. Det spelar mindre roll. Min tanke går till de läkare och sjuksköterskor som idag, i detta vackra Stockholm, blir provocerade av människor som glammar på tättbesatta uteserveringar. Jag vet inte hur många dessa människor är, ska sägas. Själv har jag inte sett dem, och jag tycker tidningar som gör chockerade reportage har en tendens att överdriva en hel del ang. hur tätt folk sitter men oavsett sanningshalten förstår jag att intensivvårdspersonal som sliter under 12-timmarspass går i taket. De reagerar som broder Andrea.

De där poppis-uteserveringarna, hur få de än år, borde förmodligen tvingas med hårdhandskar att glesa ut åtminstone till hälften. Kanske de är väldigt få. Kanske det är en väldigt liten del av all smittspridning som sker, som händer just där, men de frestar på sjukvårdspersonalens nerver och dem behöver vi vara rädda om, om de ska orka. Broder Andreas metod är dock idag inte riktigt lämplig. Möjligen skulle man kunna ställa sig i sjukhuskläder och stirra på dem, ungefär som sjukhuspersonal har gjort i USA vid demonstrationer mot de gällande restriktionerna.

Men egentligen ska det inte behövas. Det är nog inte så vi ska hantera det i dagens Sverige. Anmäl istället till kommunens hälsovårdsinspektörer. Ring eller mejla miljö- och hälsoskyddsförvaltningen. I Stockholm lär det bästa och enklaste vara en app som heter “Tyck till”. Annars finns här en länk till adekvat förvaltning i Stockholms stad.

Tid

Vi tror att evigheten är en oändlig mängd tid. Det är den inte säger Per Johansson i poddserien Människan och maskinens avsnitt Evigheten, men vi moderna människor tror det. Vi har tappat förståelsen för vad evigheten är. Evigheten står utanför tiden. ”Tiden är evighetens rörliga avbild” lär Platon ha sagt. I så fall är evigheten rimligen den platonska idé, som tiden här i sinnevärlden efterliknar.

Vi föreställer oss gärna tid som klocktid, sekunder som tickar på. Men det är inte vad tid är, påstår PJ. Jaså? Tiden går ju att uppleva, om än inte att ta på. Att den framåtskrider linjärt är mätbart och objektivt. Att förneka det är meningslöst. Okej, säger PJ, men det är bara ett sätt att ordna tiden. Jaha? Finns det andra, lika sanna sätt se på tid?

Om tiden är en avglans av evigheten, är nog den del av tiden som klockvisaren kan påvisa en fantastiskt futtig del?

Nuet är konstant. Vi befinner oss alltid i det. Tidens flöde går ju att uppleva, men det konstanta nuet krånglar till det hela. Om man föreställer sig tiden som ett ständigt flöde av sekunder gestaltade av klockans visare eller digitaldisplayens sifferström blir det väldigt oklart var nuet finns. Försvinner det hela tiden, och byts ut mot ett nytt nu, eller hur funkar det? Det låter väldigt hattigt. Sekundströmmen förklarar inte vad nuet är.

Tiden kommer från evigheten, och återgår till evigheten. Det, menar PJ, är den gamla uppfattningen. Vi har tappat relationen till evigheten, därmed även vårt fotfäste och vår förmåga att erfara det reella nuet.

För att lyckas knyta ihop nuet med tidsströmmen kan man inte utgå från klockvisaren utan måste börja i nuet, och betrakta tiden som något som rinner genom det. Som en filmprojektor, säger Johanssons medpoddare Eric Schüldt. Nuet är filmprojektorn där filmens tid liksom strömmar genom nuet. Projektorn … eller dess ljus.

Ljuset är en märklig sak. Enligt Einstein har det konstant hastighet. Alla andra hastigheter är relativa. Spring från tågets främsta vagn till den bakersta, så har du både sprungit med en viss hastighet i en viss riktning och färdats bra mycket fortare än så i motsatt riktning, allt beroende på vad man tar som referenspunkt. Här blir även rummet inblandat. Är det tåget som lämnar perrongen, eller stationen som avslägsnar sig från tåget? Allt detta är relativt, enligt farbror Einsten. Det är därför den moderna fysiken inte kan räkna med vare sig rum eller tid, utan måste hantera båda samtidigt i form av rumtid.

För att riktigt krångla till det kan materia även omvandlas till energi. Jag som alltid haft en väldigt materialistisk världsbild får plötsligt problem. Är materien innerst inne energi? eller är det rimligare att säga att de är samma sak? Går modern fysik att förena med Platon, och med nyplatonismens gudomliga ljus? Ljusstrålen i projektorn. Nuet. Och evigheten bortom tiden. Antingen finns det något bortom vår verklighet, som faktiskt är verkligare än den värld vi kan uppfatta med våra sinnen … eller så finns det inte.

Om man inte vill sitta fast i tidens ström behövs en annan världsbild än den materialistiska. Så fattar jag Per Johansson. Samtidigt känner jag intensivt att jag behöver bättre ciceroner. Delar av den här texten baseras på poddavsnittet om Einstein ur serien Kunskapens träd. Där är det idéhistorikern Johansson som talar. Han kan sin idéhistoria, men rent allmänt är gränsen mellan idéhistorikern och esoterikern PJ så otydlig att han blir svåranvändbar för mig.

Vad finns skrivet om tid och tidsuppfattning? Vad säger idéhistorien? Vad borde jag läsa?

Från CG Jung till Kristi brud

Bästa avsnitten hittills i Sektpodden är Rigmor Roberts berättelse om sina upplevelser hos jungianska lärjungar i Schweiz (två avsnitt, här är första). Hon beskriver inte gruppen rakt av som en sekt, men det blir tydligt att vissa drag går igen. Vissa sektmönster, med ordet sekt använt i betydelsen destruktiv grupp – oftast religiös, men behöver inte vara. De sektiga dragen kan mycket väl bara höra hemma i just denna gren av det jungianska, påpekar RR. Det finns andra som hon tycker är sundare.

För länge sen när föreningen FRI var den som satte sekt-ordet på agendan, försökte man dra benhårda linjer mellan nattsvarta sekter och andra religiösa grupper. Robert & Gembäck gör tvärtom. Det är helt vanliga mänskliga mekanismer som utnyttjas. Mönstren går att förklara rent mänskligt, och kan återfinnas i alla möjliga sammanhang.

I senaste avsnittet av Sektpodden placerar Joel Halldorf in Knutby i kyrkliga trender i tiden. Han hjälper till att avmystifiera. Det är bra. Vissa saker i den “pingstiga” (karismatiska) delen av frikyrkan verkar lättare spåra ur än en del annat. I Expressen för nån vecka sen skildrade en kvinna uppvuxen i Saronkyrkan i Göteborg otäcka drag i den församlingen under 1990-talet – inte helt urspårade, bara sånt som bäddar för det, under rubriken “Jag blev inte förvånad – Knutby kan hända igen”. Mhm. Kanske det. Inte just med Kristi brud då. Den går ingen på igen, men temana att utnyttja äro legio.

Avsnittet om Tirsa-profetian blir nästan lite lyteskomik, när damerna sitter och fnissar över Åsa Waldaus högstämda ord om sig själv. De poetiska kvaliteterna i alstret får väl sägas vara något lägre än de gammaltestamentliga ord som delvis imiteras, och läggs i Jesu mun. Man undrar hur någon kunde gå på det här? Det ser ju så löjligt och obegripligt ut utifrån. Förstås är det nåt helt annat för den som är inne i det.

Eva Lundgrens bok Knutby-koden, utgiven några år efter det mord som satte Knutby på löpsedlarna skildrade Helge Fossmo närmast som ett offer för Åsa Waldau baserades på en lång serie intervjuer med Fossmo. Då antog alla att det varit han som varit källan till allt ont i Knutby, och många antog att han duperat Lundgren. Idag må vi väl konstatera att Lundgren faktiskt fick rätt. Det hela började innan Fossmo kom till församlingen, och fortsatte sen han satts i fängelse.

Emma Gembäck, en av de två poddmakarna, var ett tag själv pastor i församlingen men föll sen i onåd. Hon har alltså sett hur gruppen funkade från rätt olika perspektiv. Sektpodden är ibland väl pladdrig – jag föredrar mer välproducerade poddar – men blir intressant på grund av det självupplevda samt jämförelserna och utblickarna. Gruppen kring den där psykoterapeuten i Quick-utredningen får ett eget avsnitt – och jodå, visst. Det hjälper också till att sätta perspektiv. Men framför allt rekommenderar jag Jung-avsnitten.

Platon, hermetism och maskiner (eller) Är Platon på väg tillbaka?

Per Johansson är lika mycket esoteriker som idéhistoriker och humanekolog. Presentation av honom i radioserien Människan och maskinen talar sanning, men ger inte hela. Från universitetsvärlden är han avhoppad, och vad han här presenterar är en blandning av vetenskap och vad han kallar “den hermetiska traditionen”. Till rätt stora delar behandlar han saker jag även råkat på i den idéhistoria jag läst och läser, men vinklat från ett annat håll. Missnöjet med vår tids sätt att betrakta det mesta och till och med oss själva som vore vi, vårt sociala sammanhang och vår planet som nåt slags maskiner, den delar jag med honom. Ibland är hans beskrivningar mycket målande och givande. Man ska bara inte ta riktigt allt han säger för vetenskaplig sanning.

De tankeströmningar som PJ kallar hermetiska känns igen, både från idéhistorien och från vad jag annars snappat om 1800-talets ockulta och esoteriska intressen. Första rejäla blomningen kommer under renässansen, delvis inspirerad av diverse skrifter som kom till väst samtidigt som man fick tillgång till fler böcker av både Platon och Aristoteles: via araberna. Jag skulle ju säga att detta är en mycket blandad bag. Särskilt 1800-talsversionen men säkerligen även renässansens hermetism hade influenser från alla möjliga håll, men för PJ är “den hermetiska traditionen” en, ungefär som Katolska kyrkans tradition. Här har han inte vetenskapsmannens glasögon på näsan, utan den troendes.

I Människan och maskinen presenteras en del normal historieskrivning, en del lite mer vinklad och så en stor tolkningsgröt med mycket blanda och ge. “Renässansen grundades på en återupptäckt av hermetiken” påstår han, och jag börjar hosta. Visst, det fanns en hel del av detta under renässansen vilket upplysningen mestadels förtigit, och vi får inget höra om det i skolan. Alkemi med flera hermetiskt påverkade grenar är förvisso mormorsmor till vår tids vetenskap. PJ menar att det arvet helt slogs ut av den cartesianska dualismen, som kapade möjligheten att se anden i materien, liv i naturen och något att vörda utanför oss själva eller möjligen i en väldigt abstrakt Gud som vi inte egentligen förstår sig på. Här kan jag för lite. Det är intressant men låter för enkelt.

När han kommer in på hur förskräckligt Katolska kyrkan förföljt hermetismen och kätteriförklarat den undrar jag om han möjligen har sin historieskrivning via frimurarna. Det svenska frimureriet är ju tvättat och hävdas vara kristet, men internationellt sätt lär det vara en rejält kristendomsfientlig sammanslutning. Det finns ju numera en hel del skrivet om frimurarna, av människor som haft insyn, så det går nog att få ta del av deras världsbild om man vill utan att bli invigd frimurare. Därutöver är frimureriet förstås en del av hela den esoteriska gröt i vars mitt man på nåt sätt alltid hittar Mme Blavatsky. Mycket av det kan förmodligen återfinnas även på annat håll.

Hermetismens grundtes är “som så ovan, så nedan”. Det ville jag gärna veta mera om. Att helheten återspeglas i delarna, att människan är ett mikrokosmos, är ett tänk som fanns redan under antiken och som tydligen är levande i ortodoxa kyrkan. Vilken väg hittade det dit? Via hermetismen, skulle PJ säga men det tror jag inte är sant. Jag skulle definiera hermetism som något som utformades i väst med Corpus hermeticum som definierande bas. Hur hittade tanken in i östkyrkan? Hos vilka kyrkofäder går tanken att återfinna? Det hela verkar gå bra ihop med platonismen, och även med nyplatonismen. Nån kyrkofäder som diggar Plotinos – vilka kan det vara? Nyare kyrkofäder, i så fall. Efter 500-talet. Spännande.

Min första kurs teologi- och kyrkohistoria på THS innehöll en liten gnutta filosofi, varav det viktigaste var en grundkurs Platon och Aristoteles. De förenklade modeller för att förstå dessa två filosofer som jag fick där har varit mycket användbara för mig, ända tills de inte höll och det var dags att kasta bort dem. Min egen verklighetsuppfattning var renodlat materialistisk, då för två år sen. Platons idévärld var bland det knäppaste som (inte) gick att föreställa sig. Då. Nu börjar jag tycka att Platon inte är så dum. Det gäller dock att komma ihåg att de två världarna, oavsett om vi kallar den ena för idévärlden eller något annat, sitter ihop och avspeglas i varandra som mikrokosmos och makrokosmos, och att det finns porer däremellan. Jag börjar till och med ifrågasätta om det egentligen går att vara renodlad materialist och religiös, utan att kristendomen blir helt urvattnat menlös symbolik vars symboler är liksom godtyckliga, och lika gärna kunde bestå av något annat.

Platon är på väg tillbaka, tror Per Johansson, och menar att han redan är tillbaka inom vetenskapsfilosofin. Okej, källa på det? Vad åsyftas? Finns substans? Jag har ingen aning.

Jag har har fem delar kvar av “Människan och maskinen”, vars äldsta tio delar är från 2013 och resten från 2017. Dem hittar man på Sveriges radio. “Kunskapens träd” av samma herrar släpptes 2014 men som fristående podd. Förmodligen var SR just då inte intresserad. Myter och mysterier, även det släppt direkt som podd utan SR-mellanhand, vars äldsta delar är från 2015 har visst fått nya avsnitt nu i höst. Jag lyssnar igenom de här äldre delarna innan jag ger mig på dem. Mina beröringspunkter med Per Johansson är tillräckligt stora för att det hela ska vara klart intressant. Att han ibland är förskräckligt nedlåtande mot kristendomen kan jag väl ta. Han har sina kunskapsfläckar, han med.

Lite kontext till östlaestadianernas brev till biskoparna

När jag på annat håll delat länk till Alma-Lenas senaste, med fokus på östlaestadianernas brev till biskoparna, fick jag kommentaren att avkragningen av EFS-prästen nog egentligen handlade om inställningen till homosexualitet samt hur det hanterades där och då, inte eg. det där med evolutionen. Den grejen är det pressen som blåst upp, enligt logiken “hund bet man är ingen nyhet. Man bet hund är däremot en nyhet”. Må så vara. Tycker ändå att Alma utförligt och begripligt svarat på min fråga, nämligen “vad handlade det där brevet om. egentligen?”

Sörlänningar och annat löst folk kan ev. behöva en liten ordlista.

Fridsförbund – östlaestadianernas lokala organisationer
RKK – Romersk-katolska kyrkan
Yin och yang-teorin – här syftande på tron på könens ontologiska olikhet, vanligt förekommande i Katolska kyrkan

Vill man få en liten inblick i hur laestadianerna f.n. funderar kan man tjuvkika på denna prästblogg.

Kristus som den goda ormen är ju mycket mer spännande än gammal tråkig kristendom …

Att återvända till Myter & mysterier är riktigt intressant. Jag förstår så mycket mer nu av vad som sägs, än när jag lyssnade igenom serien för några år sen. Per Johansson är tämligen lärd, på det här området. Han är ciceronen. Erik Schüldt den frågvise eleven.

Första tio poddavsnitten, den första säsongen som producerades och sändes, är en rimligt sammanhållen helhet. I sista avsnittet av de tio får PJ avslöja hur han själv förhåller sig till de olika traditionerna som beskrivits i serien. Han tyckte väl, som de flesta, att den vanliga kristendomen var tråkig. Sen fick han upp ögonen för alternativa, esoteriska* sätt att läsa Bibeln och tyckte “wow”. Sen dess är detta hans tolkningsglasögon. Kyrkan och kristendomen tycker han är ute och cyklar en hel del.

Som ett exempel (från ca 14:a minuten) lyfts ormen av koppar fram (4 Mos 21), som Mose sätter upp på en stav för att de av hans män som blivit ormbitna (pga olydnad mot Gud) ska bli helade av att se på ormen. Detta hänvisar Jesus till i Joh 3:13-15: ”Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen: Människosonen. Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.”

Kyrkan har haft svårt att veta hur det där ska tolkas, menar Per Johansson. Jaså? Det var väl inte svårt alls. Mose män som tittar på ormen på staven. Kristna i tillbedjan framför Kristi kors. Ja? Vad mer behövs det?

Men för PJ är Jesus på grund av detta “den goda ormen”. Detta är rimligen den gnostiska story som Elisabeth Ohlson Wallin använde i sin tavla “Paradiset” (såvida hon inte råkat nyskapa den, men inspiration kan ju också ligga på det omedvetna planet). Jag undrar var den kommer från. Varifrån dagens gnostiker (googla Moses Jesus snake Gnostic så hittar du massor) fått denna story. Nån rulle från Nag Hammadi?

För ett tag sen besökte jag Swedenborgskyrkan på ett slags visning. Guiden beskrev Swedenborgs teologi och sätt att läsa Bibeln: han hittade ett sätt att läsa hela Bibeln symboliskt, där ett och samma ord alltid har samma betydelse genom hela Bibeln. En andlig läsning, tyckte guiden, jämfört med den vanliga då. Wow fantastiskt, tyckte flera i sällskapet som tror att det är något unikt och originellt att läsa Bibeln på annat sätt än bokstavligt.

Swedenborgeriet liknar väl rätt mycket Per Johanssons sätt att använda talmystik för att få fram att orm och Messias är samma sak. Och jag tycker inte att detta är ett skvatt mer spännande än gammalt kristet sätt att läsa GT.

Suck, suck, trippelsuck. Detta är absolut ingen idé att försöka förklara för den sekulariserade omvärld vars idé om hur Bibeln läses är så dum och korkad …

… och det är exakt samma som den jag hade, när jag började med mitt religiösa sökande för i runda slängar ett halvt dussin år sen.

* eller byt ut mot annat ord, kärt barn har många namn